Blandras Schäfer- Tervueren 1991-06-07 -- 2004 -02 -08

En underbar hund men lite korkad. Totalt självständig, trodde gott om alla.
Detta resulterade i några dräneringsrör men aldrig någon hundilska.
Vi saknar dig!

Diplom från Blandisutställning, klicka HÄR.

En liten minnesruna över Elsa.
Elsa var vår första hund, en blandning av schäfer 75% och Tervueren 25%.
Efter mycket tjatande på min sambo, kattmänniska, fick jag tillstånd att köpa en hund.
Hon kom till oss i Hagalund när hon var 6 veckor.
Det började med att hon väckte oss kl 04.00 på morgonen för att sedan
direkt gå och sova när vi var vakna.
Dessvärre hade vi lagt ut tidningar i hallen där hon kunde kissa, då fick hon
beröm. Detta medförde att det nästan var lögn i h-e att få henne att kissa
ute. Men så är det väl när man vill väl men inte vet något om hund.
Efter ett halv år blev hon rumsren men innan dess hade vi gått till en
veterinär för att fråga om detta beteende var normalt. Veterinären sade att
det var oss det var fel på, snacka om blåbår i hundvärden, men man lär sig
knepen...
Elsa hade ett utmärkt psyke, hon skällde aldrig på någonting frånsett 10
skall under sin livstid (världsrekord?).
Jag gick en lydnadkurs med henne men hon var mer intresserad av vad som låg på
marken än vad husse sa. En gång kom jag hem och var så ledsen på henne att
jag började gråta.
Hon gick alltid och letade mat eller något annat ätbart.
År 1996 fick vi en kull valpar efter Oliver Quena. När valparna var ca 4
veckor gick vi ut på en promenad med alla hundar och valpar. Till vår stora
förvåning blev Elsa den som vaktade flocken.
Hon kunde reta en till vansinne då hon inte kissade eller bajade om det var
snöstorm eller orkan ju sämre väder ju längre skulle enligt Elsa
promenaderna vara.
Hon hade ett starkt psyke och var inte rädd för någonting vilket resulterade
i ett antal dräneringsrör, trots detta blev hon aldrig aggressiv mot hundar
eller människor.
Ett exempel på henne; vi var på Bagarmossens djursjukhus och sydde ett sår
hon fått. Det var nästan omöjligt att få henne att somna, men till slut gick
det. När såret var hopsytt vaknade Elsa. Veterinären frågade om hon fått
uppvakningsspruta. Det hade hon inte fått men var full av glädje och energi.
Hälsning
Ingemar

Klicka på bilderna för att se dem i stort format.